Läs Fjärde Mosebok 21 – 22

Israeliterna befann sig på marsch för sista gången med hela menigheten (4 Mos. 20:22) från Kadesh till Hor, vilket innebar de nybildade stammarna efter 38 års ökenvandringar. De närmade sig den sista lägerplatsen och skulle snart korsa Jordanfloden och intåga i det utlovade landet. Men återigen får vi läsa om att under vägen blev folket otåligt (21:4-9). Och visst hade vägen varit svår. Mose talade om denna stora och fruktansvärda öken (5 Mos. 1:19; 8:15). Det var en sandig, stenig, ofta bergig och ödslig öken.

Ofta är det så, att livets påfrestningar visar hur vi egentligen är beskaffade. När vi blir nedslagna som israeliterna har vi en benägenhet att överdriva våra svårigheter. De sade: Här finns ju varken bröd eller vatten (4 Mos. 21:5). Men mannan hade inte upphört, inte heller vattnet ur klippan sinat, även om de inte hade fisk, gurkor, meloner, purjolök, gullök eller vitlök som de tidigare haft i Egypten. Till slut kom de med en ärligare bekännelse: vår själ avskyr den eländiga mat vi får! - en förolämpning mot Gud som medförde tärande sjukdom (Ps. 106:15). Det tycks som om Gud just då hade indragit sin beskyddande kraft, och giftiga ormar började härja i israeliternas läger (4 Mos. 21:6). Tusentals blev bitna. Ormgiftet var brännande och ytterst plågsamt. När Mose bad för folket kom svaret genast (21:7). Mose instruerades av Gud att av koppar tillverka en avbild av en giftig orm.

Mose fäste denna orm gjord av koppar högst på en stav, och alla som såg upp på ormen överlevde (21:8). Denna symboliska handling demonstrerade Guds straffdom över synden samtidigt med Hans nåd och kärlek för alla troende som ångrat sig för sin synd. Kristus gav inget utrymme för tvivel i sitt samtal med Nikodemus (Joh. 3:1-21; 12:32) om att ormen i öknen var en uppenbarelse av att Han var den som skulle bli upphöjd såsom syndarens enda hopp om räddning från evig död. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud (II Kor. 5:21).

Att ge utlopp för en klagande och missnöjd attityd har förödande och självdestruktiva konsekvenser. Oavsett omständigheterna måste var och en av oss uttrycka vår tro på Guds kärlek och visdom i att förse sina barn med vad som är bäst för dem. Om i vår dagliga gärning några bland våra vänner börjar beklaga sig behöver vi genast i all vänlighet försöka rätta till deras inställning. Ge dem uppmuntran och Herren lovprisning över att Guds nåd varar för alltid (Ps. 52:3) _ och detta gäller alla. Lova Herren just när du känner dig som mest hjälplös, i de mest hopplösa omständigheter.

En av de största tillgångarna under vår färd mot det utlovade landet kommer av gemenskapen med dem som har Josuas tro och stärker oss i stället för att göra oss nedstämda. Vi borde uppsöka vänner som liknar Habackuk, som mitt i prövningar och lidanden på hans tid tveklöst förklarade sin tro: Fikonträdet blomstrar inte mer, och vinstocken ger ingen skörd. Olivträdets frukt slår fel, och fälten ger ingen föda. Fåren rycks bort ur fållorna, och ingen boskap finns i stallen. Men jag vill jubla i HERREN och glädja mig i min frälsnings Gud (Habackuk 3:17-18).

Optional Reading:

Lukasevangeliet 9

Memory Verse for the Week: Efesierbrevet 3:19